" det känns som om någon äter upp mig inifrån "
Godkväll k
Klockan var strax innan halv fyra och utanför mitt fönster viskar alla de nakna björkarna till varandra. (Jag skrev ett brev en gång, på min mintgröna skrivmaskin. Jag minns att jag skrev om björkarna utanför mitt fönster, det var vinter. Och jag minns att jag blev arg för att jag inte fick fram det jag ville förmedla och att jag knycklade ihop pappret och slängde iväg det. Nu för några dagar sen samlande jag ihop alla så kallade damråttor och la dem i en stor plåtburk och då hittade jag de trasig brevet och läste det högt för mig själv. Som för övrigt var till Klara. Det visar sig att det inte var så dumt ändå. Ibland är man bra konstig)
"Klockan är strax innan halv fyra och utanför mitt fönster viskar alla de nakna björkarna till varandra. Jag befinner min i en bubbla där ingenting existerar: från mitt fönster lever ett dussin björnar sina sista år. Jag hoppas de dör snart, de ser så ensamma ut. Inte de minsta kära, utan döende. Döende. Kanske beror det på den kyliga vinterns kappa eller att de glömde av att börja leva. Konstigt, egentligen borde de vara fyllda av löv det är ju inga varma vindar som passerar deras nakna kronor. Om jag var en björk hade jag vart tvungen att ligga här i min säng naken. Utan raggsockar. Och låta den kalla kylan leta sig in mellan fönsterspringorna och in, tätt intill mig. Reta mig."
Vad vore du utan du. Vad vore jag utan jag.
När jag tittar på fotot här ovan, så ser jag att det är jag: Malou Larsson, hon som gillar Anna Ternheim, hon som drömmer om en resa till Paris. Hon som snurrar runt i sin runda hemmagjorda säng på kvällarna och ibland somnar med "dagarnas skum".
Hon som gillar brieost, popcorn och klyftpotatis. Broder Daniel, Kent, Håkan, Fever ray, Britta Persson, First Aid Kit, Those Dancing Days, Band of Horses, El Perro Del Mar, Anna Järvinen, Ane Brun. Hon som gillar att göra sig fin, shoppa på rea och sitta framför kaminen. En sak till, hon älskar sommaren. Ja, det gör jag faktiskt för det innebär: Festivaler, klänningar utan kalasbyxor och äckligt svettiga converse.
vykort
Konst och fransk musik.
Min kofta kittlar mig. Min kofta är tjock och varm och kommer från en secondhand affär. Storleken är L. Det är en manlig grå kofta och om jag ville så skulle jag kunna krypa in i den och se mig omkring. De stora mörkgrå knapparna är egentligen inte så fina, de ser gamla ut och skulle passa på en farfar som använder hängslen. Längst ner på kofta sitter det två fickor, en på vardera sida. De är nästan osynliga men om man betraktar koftan riktigt noga kan man se öppningens skuggor bland de ljusblåa nästan genomskinliga mönstret.
Han som har ägt koftan hette nog Karl. Och han är nog en snäll farbror med många barnbarn. Jag tror Karl är 88 år och jag hoppas att han tycker om konst och fransk musik. Karl röker pipa och han har lingonsylt på allt han äter, till och med på ärtsoppa. Han är också fascinerad av människan, och har snart skrivit färdigt en självbiografi. Ibland överaskar han sin fru med blommor och varje morgon sitter Karl på deras veranda och äter luften. Han lyssnar på människors dialoger medan han blundar och svarar rösten på radion.
November 5
"Borås är grått, teveskärmarna gör våra nerver osäkra. Kent, hela dagen lång och en klara som dricker för mycket te. Q-vision är en mycket bra praktikplats om man gillar att titta på hångelfotografier & skratta. Malou tänker att hon helst vill träffa ett hjärta, bakofram och i smyg. Kanske. Medans klara drömmer sig bort bland verklighetens utropstecken."
Inom en snar framtid är vi lediga för att tillbringa tid i fotostudion. Där vill vi fota nakna människor. Ställer du upp? Bara bröst och beniga ryggrader vill vi placera i boken. Boken som så småningom kommer att göra att vi kan kalla oss författare? Eller när går gränsen för att kunna göra det? Kanske krävs det långa romaner med romantik och döda kvinnor. Eller behövs det en "såkallad" livserfarenhet? Vi är 18 år. Har vi upplevt livet? För att kunna kalla sig erfaren krävs nog åtminstone två fjärdedelar till.
(en inblick i vårt projektarbete)
-
Sylvia Plath -part 1
I april
De röda små pralinerna med svarta prickar, lever vid våra nackar. Snöflingorna kryper in under pälskragarna, ger oss en adrenalinkick och vi längtar ögonblickningen efter våren. En stor kopp med grön-te och man önskar sig sena sommarnätter på en brygga, med ljumma vindar och ljusrosa kvällar. Sländorna lekar tafatt med våra ögon men vi ser dem inte, de blå kängorna knarkar med den torra asfalten och han börjar så småningom smulas sönder.
Våra hjärtan. Mitt hjärta blundar, somnar in och går i ide. Hoppas vakna upp igen när de gula blommorna slår upp sina ögon. I April.
love
Drömmer om fåglar runt armen och vingar på ryggen.
jag har startat ett krig mot mig själv
the story.
Det börjar i låren. Det är låren som öppnar osäkerhetens dörr. Smygandes, och i månskenet förgör hon allt som lever. Under natten. Äter hon upp mig. Hon cyklar förbi vaderna, parraellt med tyngdkraften. Söker upp massans jordnärmaste kroppsdelar, en liten omskrets på 38. Hon lämnar ett brev om ensamhet samtidigt som läsarens händer domnar bort, hon är en flicka som föddes med ondska. Fortsätter på vägen över magen där den första uppförbaken äger rum. Kliver av cykeln, tappar en knapp (ett bevis.) Det är fortfarande natt och egentligen kan man drömma om en verklighet. (som kommer att inträffa eller som redan har inträffat) Hon sätter sig och vilar. Vidgar sina vyer och ser blott en skylt. Hon väljer att passera till höger.
s.p
Livet är som ett kassetband.
1. Jag hör dem viska om dig på andra sidan väggen. Jag hör dig andas och jag vet vad du gör fast du inte talar om det för mig. Jag hör när du kommer och jag håller för öronen när du åker. Jag raderar mig själv. Plockar bort en pusselbit för varje dag som går i hopp om att kunna pussla ihop en annan bild så småningom. Jag låtsas att le när jag hellre vill gråta och jag låter mig gråta när jag hellre vill skratta. Du finns överallt. Du lever i mig.
2. Jag skriver hemliga patetiska brev till mig själv. Försöker förstå hur jag tänker. Det kanske kändes bara när jag skrev dem. Men nu vill jag inte öppna brevet från det förflutna som jag i några månaders tid har försökt att stänga. Jag ska inte tacka, jag ska inte heller ta farväl. Och nu ska jag inte heller erkänna. Jag ska ljuga. Jag ska tala sanning.
3. Ibland.
Känns som Emmaboda 2010
Vi går över gatan i Emmaboda. Bort från staden och in i naturens melodier. Solen smeker våra nakna ryggar och insekternas spår på våra ben är så gott om bortglömda. Vi njuter, vi är lyckliga. Vi kunde gjort som fåglarna gör. Vi kunde låtsas att vi flög fram med armarna lodrätt från kroppen. Jag hade vart en duva. Men vi är människor. Det är människorna som lever här. Staden är så gott som död.
Passerar den översvämmande secondhand affären och övervägde om att inte gå in. L dansar fram och det är underbart att se K så glad. Vi blir avbrutna av en utländsk man som kommer gåendes emot oss. Han snor vår uppmärksamhet genom hans entusiastiska kroppsspråk. Den främmande mannen pekar emot min mage och cirkulerar men händerna samtidigt som han säger ordet "bäebe". Hans svenska är dålig men jag kunde olyckligtvis tyda hans språk.
Jag tittade ner på min mage
Han trodde jag var gravid
Känns som Emmaboda 2010
- Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet, säger flickan som försöker lösa gåtan mellan två människor.
”Min kropp ropar efter hjälp. Till låten FF smyger känslorna ut genom min hud och fastnar på fönstret. Som ett fingeravtryck och om man sedan andas på fönstret så att det blir imma, så ser man vad det står. Ett hemligt språk som varken jag eller du kan läsa. Som en rebus med genren livet "
Jag äter mig full på popcorn och diskfragmenterar min hjärna. Befinner mig i min cirkulära säng och njuter av melodierna från anna ternheim. Längtar till Harry Potters biopremiär och saknar min vän. Hon med rätt hår och fräknar. Hon som alltid dricker te ur söta små koppar. Ja, vart befinner du dig?
Det är som en maskerad och jag har inget att klä ut mig till.
Filmtips
om man somnar för tidigt
Kurrar de i din mage också?
