död.
död.
Spotifylista och en fin amanda.
Damen mittemot skriver en inre monolog och jag väntar på våren. Dagdrömmer om mina drömmar och låter mig inspireras av allt som lever. Byter meningar med England och hon ger mig råd om framtiden. Fina råd om ett lyckligt liv med de man älskar. Jag bryter ihop och bygger mig samman igen till melodierna inuti vår atmosfär. Tittar tillbaka och öppnar fotoalbumet, vem är jag och vad gör jag. Pratar med mig själv i tredje person i hopp om att få de svaren som kan ta mig vidare till nästa liv. Damen mittemot ler och säger, man måste våga för att leva. Och jag tror det förblir det bästa svaret idag.
my heart
smakar spya i halsen och
funderar på människor
mina damer och herrar
om röda saker som hjärtan
och liv om vad de vill med mig
skapar i sims och hoppas
att jag väcker en del liv i
mitt liv för man kanske dör
imorgon
om jag dör vad finns det att säga
inte läser ni min dagbok
men alla klänningar ger jag till hon
de säger
en ung dam som hade drömmar
bortom träden och grusvägen
som bara försvann och hon
hade en passion till skrift
men som aldrig fick till det
nog med trista saker
och fram med något
annat
jadu
Hej dagboken
Hemmagjorda chips, the sims 3, knäckebröd, häng, spotify, godis, tränings tankar, funderingar krig att sy en kjol, saknar ns, glad över min mac, ledsen över att jag måste lämna in min mac, ingen sovmorgon- disney dags, inte druckigt te, väntar på telefonsamtal från ett jobb, borde städat, egentligen inte, trivs. vaknade brevid en bakis man. åt bacon, planerar en väns b-day, drömmar om ett jobb . väntar på att somna.
Bortom all ensamhet
Jag blundar och låter andetagen kontrollera mitt liv och för ett ögonblick tror jag att jag drömmer. Reser mig hastigt upp från den bekväma fosterställningen och tittar upp under min himmelsäng och betraktar takets stjärnor genom de små nylonhålen. Låtsas att jag inte är ensam för ensamhet är något som jag inte kan existera med. Det är grunden till att jag inleder viskningar till honom bredvid. Han som alltid finns med mig vart jag än befinner mig. Han besvarar och viskar tillbaka det han tror jag vill höra. Mina kinder rodnar som två små franska puderrosa 1700-tals kinder och jag tittar återigen upp i det vita trätaket. Jag vet inte riktigt om jag drömmer eller om jag är vaken men det dova ljuset i det kvadratiska rummet får mig att vilja se mig omkring. Jag tittar ut från min värld av vitt nylontyg och känner mig som ett litet barn, ser endast en enorm ensamhet och tomrum som kommer i riktning emot mig. Drar mig hastigt tillbaka in igen och lägger mig ner i den bekväma fosterställningen som jag väcktes ur. De ovälkomnande vindarna utanför himmelsängens väggar gör att jag omedvetet drar upp lakanet över de nakna axlarna och in över kinderna. Ser stjärnorna cirkulera över oss, över mig och jag behöver inte viska till honom att vi ska träffas imorgon natt för det vet han redan. Och jag vet inte riktigt vad som är värst, att vara helt ensam eller att jag bara tror att jag är det.
