.

Jag vill häfta fast flygande fåglar vid mitt nyckelben. Så att jag alltid ser dem, alltid hör dem. Och om jag ber dem, så flyger de iväg. Men de kommer alltid tillbaka, när jag sjunker ner med min högra axel, och sneglar lite lätt över det högra bröstet. Då finns dem där. Alltid. Vid mitt nyckelben, och flyger. När jag vill.

Och som alltid raderar jag mening för mening, ord för ord, och bokstav för bokstav.

Hans andetag, hans hjärtrytm och regnet. Tre faktorer som får henne att känna sig till liv. Tre faktorer som påverkar hennes sömn, hennes drömmar och som låter henne slå upp sina gröna ögon alldeles för tidigt.

 Gatulampans glittrande sken letar sig in från vägen, in genom balkongdörren och upp på väggen. Mörkret skrämmer henne. Ibland tror hon att ondskan ligger under sängen och väntar på att hennes nakna anklar ska placeras så nära att han kan skära av hälsenorna. Tanken förföljer henne och att hon kliver upp ur sängen bevisar hennes paranoida rädsla.

I endast ett vitt sidennattlinne smyger hon sakta till den andra sidan av rummet. Precis innan hon går ut på balkongen ställer hon sig i vinddraget från de stora fönstren och ser de vita genomskinliga gardinerna dansa tätt, tätt intill varandra. Om man betraktar scenen genom andra ögon, ser man att det ser ut som en man och en kvinna.

Ute på det svala balkonggolvet vilar små lätta vattensamlingar som omringar hennes fötter. Hon ser ut över den mörka vyn och låter regnet smeka hennes nakna rygg, ner via ryggraden och kring höfterna.  Himlens utsläpp försöker smaka på henne och det vita sidennattlinnet är inget nattlinne längre utan en symbol för Ying och Yang. Hon blundar och lutar huvudet sakta bakåt. Hennes huvud stöds av nacken som i sin tur hjälper ögonen att se upp emot den regnfyllda himlen. Regnet, som efterliknar det regn som man målade när man var barn, det vackra illustrerande regnet. I form av långa smala sträck eller enorma tårar.

Medan hon står och betraktar rapsen på ängen bortom den smala asfaltvägen, öppnar sig minnena som ett fotoalbum och hon blundar för att se mera. Hon vilar sin tyngd mot det vita gamla räcket när hon känner två varma händer sakta smyga sig på hennes bleka höfter. En våg av lycka rusar genom hennes kropp och att hon blundar gör scenen ännu mer vacker.

”När den genomskinliga regndroppen
sakta ramlar ner för den rosenröda kinden,
blundar urets sekunder. Och livet, de liv
som lever befinner sig under ett grått
regnmoln i en värld där paraplyn inte existerar.
Tårar faller lodrätt ner i en riktning mot jorden,
förbi ansiktets diamant och ut över kanten.”

I

Det avverkas fyrverkerier i mitt huvud.
De enorma explosionerna glittrar under
mina ögonlock när jag inte är vid liv, och
jag blundar vid varje ögonblick. En berättar
om min rädsla för den svarta världen. I det
irrationella skräckögonblicket använder jag
mig av min mänskliga inbillningsförmåga,
svävar bort från realismen och sätter aldrig
riktigt ner foten på jorden igen.

II

Ett fyrverkeri beskriver allt om tidens makt.
Älska så länge sekunderna levererar. Jag
erkänner, mitt hjärta sänder ut allt får få
brev till mina nära och kära.

III

En annan berättar allt om ensamhetens fasa.
Förbli isolerad med båda fötterna i ett cementkar.
Upplev livets mörkrum och mist ögonblicket
att finna livets hjärtvän.

Somna in och dö bredvid en maskulin låtsasskugga.
Låt orden, ”tills dödens skiljer oss åt”, bli till en illusion.

IIII

kidnappa mig,
bjud med mig dit du aldrig har rest,
sug livet ur mig &
låt mig uppleva
ett annat liv.

ditt liv.

Den 6:e april 2010 lämnar vi Sveriges dammiga himmel och flyger till romantikernas stad Paris. I sex nätter och sju dagar ska vi bekanta oss med våren i Frankrike, uppleva och försöka finna Paris alla hemligheter. Besöka Amélie i Montmartre och fotografera Eiffeltornet.