en kväll slutet på januari

Söndagsångesten börjar som vanligt med att smyga sig in och krypa upp på min kropp, nu in under naglarna och ut genom hjärtat. Skriver inre monologer och väntar på våren, ett sätt att inte leva i nuet, kanske drömmer lite för mycket. Ibland måste man få tycka tvärtom fast man vet att det är emot sina principer. Jag har vart lycklig i exakt 1,5 dygn nu. Igår köpte jag mig kärlek och nu är jag tillfredsställd. Det tar liksom stop, som att vara kär. Och jag behöver inte vinna mer klänningar från tradera.  En passionerad känsla som egentligen går att beskriva men ja, behövs helt enkelt inte.

 

 

 


en andning ifrån halsgropen

hade glömt av de hemliga bokstäverna. glömt av att jag levde
fem år senare funderar jag på att göra det igen
radera tid, radera mig. ta bort alla ord- riva bort delar
av mig. finns inget kvar. Det handlar om att
man ska bli mätt, få kickar, leva- om och om igen

månaderna suddas så småningom ut och förgörs av
något, mig kanske

river av mig mina raggsockar. en total tystnad, låter mig rodna
av avvisande och förbjudna tankar

vad hände med den flicka som var på väg nångonstans





När börjar allt?

saknar therese. saknar också stina. jag saknar evelina. och jag har saknat amanda.w kommer även börja sakna henne igen. jag saknar både amanda.e och olivia och jag kommer saknar nathalie.

en kärlekshistoria.

- jag behöver dig
du fyller mig med luft och
jag dig med andetag. ord
är blott en bekräftelse.
- du förstår
om jag jag en dag
försvinner. kan du lyfta på
madrassen och läsa
hemliga brev.
- vad gör jag
om du avdunstar?
- ska jag blunda och låta
tiden stå stilla?
eller ska jag öppna dig.
dig och mig?
-jag. trycker bara på
play igen.


Ett fotografi- som jag vill leva i.



Jag vill häfta fast flygande fåglar vid mitt nyckelben. Så att jag alltid ser dem, alltid hör dem. Och om jag ber dem, så flyger de iväg. Men de kommer alltid tillbaka, när jag sjunker ner med min högra axel, och sneglar lite lätt över det högra bröstet. Då finns dem där. Alltid. Vid mitt nyckelben, och flyger. När jag vill.



Utkast: Maj 8, 2010

skör hud mot en fräknig kind
det handlar om sömn, att
somna
att somna, nu somnar han
jag betrakter och kysser
hans nakna rosiga kind
kollosalt skört
ett porslinskopps fall
om och om igen
kysser nakna kinder
en fräkning kind

septembers centrala slutstation.

Och som alltid raderar jag mening för mening, ord för ord, och bokstav för bokstav.


en resa till paris i april

Fyller munnen med saliv, sluter ögonen och låser. Sväljer sedan nycklen och låter salivet fylla munnen.

Om alla

Maskar, underjordiska gångar, blåbärsrinnande och allt detta blandat med en deciliter ångest. Ärrbildande, icke blottande- ett fotografiskt minne. Ibland låter man sig luras av underjorden, själv gör jag det inte. Jag förförs. Ryser, badar i en deciliter ångest.

Sjögaslättsvägen 15

Hans andetag, hans hjärtrytm och regnet. Tre faktorer som får henne att känna sig till liv. Tre faktorer som påverkar hennes sömn, hennes drömmar och som låter henne slå upp sina gröna ögon alldeles för tidigt.


 Gatulampans glittrande sken letar sig in från vägen, in genom balkongdörren och upp på väggen. Mörkret skrämmer henne. Ibland tror hon att ondskan ligger under sängen och väntar på att hennes nakna anklar ska placeras så nära att han kan skära av hälsenorna. Tanken förföljer henne och att hon kliver upp ur sängen bevisar hennes paranoida rädsla.


I endast ett vitt sidennattlinne smyger hon sakta till den andra sidan av rummet. Precis innan hon går ut på balkongen ställer hon sig i vinddraget från de stora fönstren och ser de vita genomskinliga gardinerna dansa tätt, tätt intill varandra. Om man betraktar scenen genom andra ögon, ser man att det ser ut som en man och en kvinna.


Ute på det svala balkonggolvet vilar små lätta vattensamlingar som omringar hennes fötter. Hon ser ut över den mörka vyn och låter regnet smeka hennes nakna rygg, ner via ryggraden och kring höfterna.  Himlens utsläpp försöker smaka på henne och det vita sidennattlinnet är inget nattlinne längre utan en symbol för Ying och Yang. Hon blundar och lutar huvudet sakta bakåt. Hennes huvud stöds av nacken som i sin tur hjälper ögonen att se upp emot den regnfyllda himlen. Regnet, som efterliknar det regn som man målade när man var barn, det vackra illustrerande regnet. I form av långa smala sträck eller enorma tårar.


Medan hon står och betraktar rapsen på ängen bortom den smala asfaltvägen, öppnar sig minnena som ett fotoalbum och hon blundar för att se mera. Hon vilar sin tyngd mot det vita gamla räcket när hon känner två varma händer sakta smyga sig på hennes bleka höfter. En våg av lycka rusar genom hennes kropp och att hon blundar gör scenen ännu mer vacker.



Regnet faller ner över de båda kropparna och de främmande händerna greppar tag om höftbenen och fortsätter att klättra upp mot midjan. Där stannar de och kärleksavtryck i plural börjar nostalgiskt stämplas i nacken. Det är en ömhet som är så skör att hon är tvungen att öppna sina ögon och minnas var hon befinner sig

ångest i en människas kropp

kastar döda flugor på vattenytan
och krossar de bruna sniglarna
under mig
jag förbarmar mig över de vilsna
men ledsna ögonblicken, dricker
tårarna som jordgubbssaft
en dag ska jag belöna mig,
belöna mig och ångra på samma
gång
för de döda flugorna och de
krossade sniglarna lever inte längre
jag dödade dem och jag kommer
att ångra, ångra och förbarma
och mina tårar kommer belöna mig
en annan dag

Det avfyras fyrverkerier - varje explosion symboliserar en rädsla

”När den genomskinliga regndroppen
sakta ramlar ner för den rosenröda kinden,
blundar urets sekunder. Och livet, de liv
som lever befinner sig under ett grått
regnmoln i en värld där paraplyn inte existerar.
Tårar faller lodrätt ner i en riktning mot jorden,
förbi ansiktets diamant och ut över kanten.”

 

I

Det avverkas fyrverkerier i mitt huvud.
De enorma explosionerna glittrar under
mina ögonlock när jag inte är vid liv, och
jag blundar vid varje ögonblick. En berättar
om min rädsla för den svarta världen. I det
irrationella skräckögonblicket använder jag
mig av min mänskliga inbillningsförmåga,
svävar bort från realismen och sätter aldrig
riktigt ner foten på jorden igen.

 

II

Ett fyrverkeri beskriver allt om tidens makt.
Älska så länge sekunderna levererar. Jag
erkänner, mitt hjärta sänder ut allt får få
brev till mina nära och kära.

 

III

En annan berättar allt om ensamhetens fasa.
Förbli isolerad med båda fötterna i ett cementkar.
Upplev livets mörkrum och mist ögonblicket
att finna livets hjärtvän.

 

Somna in och dö bredvid en maskulin låtsasskugga.
Låt orden, ”tills dödens skiljer oss åt”, bli till en illusion.

 

IIII

Efter arton somrar har jag till slut kommit på
att fyrverkerierna aldrig tar slut och att jag
lever efter mina önskningar. Mina drömmar.
Och de rädslor som existerar på insidan av
min bubbla stöts så småningom bort och ersätts
av nya. Du förstår, ångest är en av dem.
Att leva utan att egentligen leva.



blunda

i mina prickiga morgonrock sluter jag mina ögon. hör träden pratar på andra sidan väggen. ibland behöver man en tom tanke och jag tror jag har framkallat den precis just nu. jag har sökt in till en skola, en skrivarskola och frågar mig själv: är de det här du vill? Ja, svarar jag. den stora frågan är att om, om, om, jag råkar komma in, om jag då vill gå där. jag sluter mina ögon igen och öpnnar dem, och sluter dem och öppnar de igen. nä, det fungerade inte. återstår och ser, en vecka.


en efterlängtad fredag och molniga mornar

kidnappa mig,
bjud med mig dit du aldrig har rest,
sug livet ur mig &
låt mig uppleva
ett annat liv.

ditt liv.


-

tomt.

i sängkammaren och under taket.

jag har isolerat mig under himlens glittriga vingar. i skuggan mellan fyra bleka betongväggar. några dagar i mars, har jag parradellt med en annan isolerat mig. under himlens glittriga vingar. i skuggan mellan fyra bleka betongväggar.

de bubblor som finns innuti mig, i min hud och bland mitt blod. jag var dem kommer ifrån. jag kan vägen till deras hemland. och snart, snart inom en snar framtid kommer de att suddas ut och ersättas av nya. det gör dem alltid. jag har skrivit om det förr och jag skriver det igen.

"de rädslor som existerar på
insidan av min bubbla
stöts så småningom bort
och ersätts av nya"

i hemlighet skriver jag en dikt. det har tagit mig tre år att försöka sätta en punkt. hitta det perfekta orden till de perfekta meningarna. jag är inte klar än, jag har knappt börjat. mina kinder rodnar, jag blir frustrerad. (varför når inte orden ut till mina fingarar) den ska vara klar innan maj. jag har till maj på mig.

Réunis à Paris

 

Den 6:e april 2010 lämnar vi Sveriges dammiga himmel och flyger till romantikernas stad Paris. I sex nätter och sju dagar ska vi bekanta oss med våren i Frankrike, uppleva och försöka finna Paris alla hemligheter. Besöka Amélie i Montmartre och fotografera Eiffeltornet.

Jag har fjärilar i magen, det har jag.

Tyllkjolar, graviditeter och en annan hemlig spotifylista.

mitt-i-natten-pussar
Gjorde ett impulsåk till götet en tisdag och provade en enormt vacker tyllkjol. Det såg ut som en dröm i taket och tillsammans, tätt, intill varandra, bildades en glittrande fulländad regnbåge. Jag tror mig använda den på Balen 2010, om inte, en varm sommarkväll i augusti.

Allt tar sin tid. Och varken alkoholrus, mardrömmar om graviditeter eller tandläkarbesök kan på ett ögonblick sväva iväg, bort bakom horisontens ögonhinna och in ner under havet. Ibland behöver man en tom lägenhet att fly till, med nerdragna persienner, där man kan försöka få en slags (ensamtid). Skriv-ro om man översätter.

Människor kan döda med hjärtan.
Citerar Håkan Hellström ”Och jag
hatar att jag älskar dig och jag
älskar dig så mycket att jag hatar mig.”

vår vår, kom med mig



Beirut – Nantes

Morgonpuss

 

Inatt drömde jag att jag somnade i ett ljusblått rum. Rummet hade vita lister och på den ena väggen hängde The Beatles och på den andra några lp-skivor. I taket svävade en sån där fläkt som egentligen ska snurra, men den stod stilla, gav inga ljud alls. Under fläkten stod en naken lång golvlampa på det färglösa parkett golvet, ensam och tanken slog mig- rummets taklampa saknade glödlampor.

 

Sängen var placerad längst in i rummets hörn. En stor säng med blekta lakan och dofter av sköljmedel. Om man råkar somna i den så tror jag att man drömmer om varma sommarnätter, crescentcyklar och skogsgläntor.

 

Just nu ligger det en kvarlämnad skinkmacka på det ljusblekta lakandet. Och en del drömmar också. Och en efterlängtad morgonpuss.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0