jag har startat ett krig mot mig själv
the story.
Det börjar i låren. Det är låren som öppnar osäkerhetens dörr. Smygandes, och i månskenet förgör hon allt som lever. Under natten. Äter hon upp mig. Hon cyklar förbi vaderna, parraellt med tyngdkraften. Söker upp massans jordnärmaste kroppsdelar, en liten omskrets på 38. Hon lämnar ett brev om ensamhet samtidigt som läsarens händer domnar bort, hon är en flicka som föddes med ondska. Fortsätter på vägen över magen där den första uppförbaken äger rum. Kliver av cykeln, tappar en knapp (ett bevis.) Det är fortfarande natt och egentligen kan man drömma om en verklighet. (som kommer att inträffa eller som redan har inträffat) Hon sätter sig och vilar. Vidgar sina vyer och ser blott en skylt. Hon väljer att passera till höger.
s.p
Livet är som ett kassetband.
1. Jag hör dem viska om dig på andra sidan väggen. Jag hör dig andas och jag vet vad du gör fast du inte talar om det för mig. Jag hör när du kommer och jag håller för öronen när du åker. Jag raderar mig själv. Plockar bort en pusselbit för varje dag som går i hopp om att kunna pussla ihop en annan bild så småningom. Jag låtsas att le när jag hellre vill gråta och jag låter mig gråta när jag hellre vill skratta. Du finns överallt. Du lever i mig.
2. Jag skriver hemliga patetiska brev till mig själv. Försöker förstå hur jag tänker. Det kanske kändes bara när jag skrev dem. Men nu vill jag inte öppna brevet från det förflutna som jag i några månaders tid har försökt att stänga. Jag ska inte tacka, jag ska inte heller ta farväl. Och nu ska jag inte heller erkänna. Jag ska ljuga. Jag ska tala sanning.
3. Ibland.
Känns som Emmaboda 2010
Vi går över gatan i Emmaboda. Bort från staden och in i naturens melodier. Solen smeker våra nakna ryggar och insekternas spår på våra ben är så gott om bortglömda. Vi njuter, vi är lyckliga. Vi kunde gjort som fåglarna gör. Vi kunde låtsas att vi flög fram med armarna lodrätt från kroppen. Jag hade vart en duva. Men vi är människor. Det är människorna som lever här. Staden är så gott som död.
Passerar den översvämmande secondhand affären och övervägde om att inte gå in. L dansar fram och det är underbart att se K så glad. Vi blir avbrutna av en utländsk man som kommer gåendes emot oss. Han snor vår uppmärksamhet genom hans entusiastiska kroppsspråk. Den främmande mannen pekar emot min mage och cirkulerar men händerna samtidigt som han säger ordet "bäebe". Hans svenska är dålig men jag kunde olyckligtvis tyda hans språk.
Jag tittade ner på min mage
Han trodde jag var gravid
Känns som Emmaboda 2010
