Min största rädsla är ett adjö

" I din brevlåda skulle två foton hålla ditt minne vid liv, utanpå ditt hjärta & i form av en cirkel. Ett bevis bara "




När jag känner på mig att något ont kommer att inträffa stänger jag helst dörren och låter mig endast i tanken vinka adjö. En mycket dålig & usel metod som egentligen inte går att göra så mycket åt. För när hjärtat innerst inne får verkligheten bekräftad känner jag hur ångesten kommer ikapp mig. Jag kan inte förstå varför jag stängde dörren och stannade i hallen istället för att ta på mig skorna och ta närmsta buss in till samhället och stå och vinka med en scarf i högklackat.

Jag erkänner. Jag är rädd för att vinka av människor- och jag är rädd för reaktionen när de kommer tillbaka.
/ m


Hon tänker på honom, för att han inte tänker på henne.

Lyssna på min musik.
Några låtar som får mig att vändas ut & in på några sekunder. Jag rodnar och känner mig naken. Som om jag är flickan i serien där tankebubblor är verkliga och alla kan se mina hemligheter.

(En bild av ord. Den här gången bär hon en svart manlig kostym som ger en glittrande kontrast till det ofärgade långa håret. Hennes rosiga kinder skrattar medans hennes slitna svartvita jens smeker de fasta lårens insida. Under sulan ligger en tia som hon har minne från en festival. Den ger tur för hon tror på det. Hon tänker på honom, för att han inte tänker på henne) 
 
-Det är lykstolparna som iaktar henne. På dagen är hon som är betraktaren.
Ibland när hon går på torget utanför konsum kan hon känna sig iakttagen. Det är när stjärnorna existerar och allting runtomkring henne sover. När hon i stort sett smyger förbi de stora och främmade byggnaderna och låtsas att hon är osynlig. I hennes huvud roterar orden: Vänd dig inte om, vänd dig inte om och de främmande språket gör henne osäker. Ibland känner hon en pistol i ryggen men sanningen är om man låter rädslan bilda en slags illustration lurar man sig själv, som en mardrömms-inledning.


?

Vad hade du vart om du fick vara vad-som-helst & varför?


"Det man inte vet har man inte ont av"

by elias.m

Stadens skuggor och dess tystnad existerar trots att man inte vill tro det. Överallt finns det obehagliga små överraskningar som man omedvetet slår ifrån sig. Man ignorerar och låter ögonen blunda. Men även de onda har sitt vackra och fina precis som städerna har sina dofter och sin charm. De man inte ser vet man inget om. Det man inte vet har man inte ont av. 


ond harmoni

Jag är ett träd, sov
sov med mig
löven är mina drömmar
du regn låt mig komma
Låt mig se dig


Smek mig min vind
låt löv efter löv
dö. långsamt med smärtan
res dig, buga dig


Buddha,
piska mig vid liv

vem. är. hon.

ibland lever hon
virvlande moln & lätta fotsteg
bekväma troser
ger inga smärtfulla ränder,

ibland lever hon inte
tiden stannar, sparsamt
slutna ögonlock och
fastande leenden

Tycker om att titta på pojkar med stora byxer. Se in inblick i en annan människans liv. Försöka mig förstå hur flickor kan dansa i högklackat. Jag ser mig själv som en gåta. Föredrar regn. Snygga långhåriga tjejer är det bästa jag vet. Min lugg består av mystik. Är inte intreserad av rosa. Min passion är att träffa männsikor. Älskar insperation. Föredrar pussar i pannan. Jag gillar inte att stressa. Musik är som att köpa converse. Ringar ger in inblick på vem man är. Ringar är fina att kolla på. Impuls impuls, livets hemlighet. Kramar får en att rodna. Vin. Dans får jag träningsverk av. Lider av varma fötter. Längtar efter en ny väska. Kors runt halsen är fina, Använder bekväma kläder. Tvättar helst aldrig håret.


Oftast bara en vindpust, så dör någon

vintermörkret ger mig mardrömmar
sommarnätterna gör mig vild


jag undrar vart jag lever


Inte är det i en underbar sommarstad utanför sverige. Där min lägenhet består av en naken lampa över köksbordet och olika sortes kaffe-koppar i skåpen. Musik från ovanifrån och en  så otroligt underbar säng där jag så vackert vill ligga kvar och leva, älska & drömma. Ett badkar. En underbar syhörna. En katt (elvis). Där ensamheten inte existerar och där allting spelas ur högtalarna i mitt huvud. Ibland kan det börja regna, då öppnar jag min balkong-dörr och bjuder hem vänner på te.  



Så välkommen, in i min värld.

dödar dig med min kärlek

Människor kan döda med hjärtan. När tjej har skickat iväg sitt nästan exploderande hjärta i en glasburk ler hon. Hon hoppas att kille förvarar de längst upp på hyllan och i väntan på svar leker hon med sitt hår. Kille sänder hans kärleks-hjärta tillbaka till tjejs tomma ficka som nu mera är lever  av hopp. Tjejs röda mun ler. Men det tjej inte vet är att den som först ger ett hjärta är alltid den som dödar. Tjej kommer att döda kille. Tjej kommer att döda kille. Tjej kommer att döda kille genom hennes kärlek. Tjej gav bort sitt hjärta i en glasburk och öppnade killes osäkra hjärta genom lycka. Människor kan döda med hjärtan.

Ge bort och säg farväl för när du får tillbaka det finns det inte längre. Förlåt


ingen match för bruden

svarta fotavtryck
en trasig mask.
svettiga karlar föredrar annorlunda
kvinnor. defekter
spår av traser. tecken aa
v glittrande klackar.
vi ses i himlen dumma kvinna.

hyhy

i ett blått hus

det står helst still. männen pratar och flickorna ler.
glittret faller.  
luktar fuffens. det är mörkt.
musik gömmer sig bakom gardinen.
röök stiger.
många skrattar. rök stiger.
sylt spills på mattan.
katten kommer.
någon tänder en lampa.
ansikten tystnar.







En mystisk lugg som framhäver hennes gröna ögon.

Ibland så drömmer malou.
Då drömmer hon om ett långt ljusbrunt hår, med massvis av små fläter och tover i. På gränsen till sådär snuskigt och okontrollerat. Med en tjock lugg som ska framhäva hennes gröna ögon.  
Så som sagt, ibland så drömmer malou. (Synd att hon inte har komit på det tidigare. För det är ju inget man kan önska sig av tomten. Även om man skulle vilja) 

love.

and feel.

Hon drömmer även om sin poesi-vägg. En spegel och en biljett. En gammal lampa och andra småsaker som gör det lite trevligare. Sånt som saknas i tillvaron helt enkelt! Ringar och en ny vän!


malous älskling

Hon vill vara spegelbilden i drömmen

Flickan flyr. Springer för sitt liv, som om något förföljer henne. Det borde det vara, men i detta fall är det inget som jagar henne. Ingen som ser henne och ingen som hör henne. Det är bara skogens tystnad som låter sig ta upp hennes snyftningar. De som så många gånger har offrat sig, men nu är det istället hennes tunga andetag som plågas inuti henne, där hon egentligen är död.


Men utanpå är flickan är vacker. Hon är ung, ung och sårbar. Men varken svetten eller smutsen kan dölja hennes skönhet. På hennes magra kropp bär hon en sliten bomullsklänning som liknar ett förkläde, med tjocka axelband och en diktfull ficka på framsidan. En dikt fylld av känslor, där orden står i hjärtan. Hennes brunbräda ben svider men springer ändå, för de har en egen vilja.


Flickans tunga steg gör hennes bleka andsikte mer och mer ofärgat, kroppens energi börjar avdunsta och ögonen är fyllt av tårar. Stora svarta tårar, som först pressas ut ur de isblåa ögonens stuprännor. Passerar sedan ögonvrån och därefter fortsätter sin väg ner emot de rundade rosiga kinderna. De kan sin grej, för de har varit med förr. Tårarna möter sedan på den röda munnen vars skrattgropar får all uppmärksamhet, de har hon kommit på själv. De har hon gett sig själv i en påhittad födelsedag.


Hon befinner sig på en lantväg, en gammal kraftlös asfaltbeläggning. Där vissa ytor av asfalten är betäckta av gräs. Men det är inget hon ens kommer tanken på, för just nu vill hon bara komma så lång ifrån hennes förflutna som möjligt. De som hon egentligen inte minns någonting av. De som hon redan har förträngt och låtsas som något annat. Men innerst inne, omedvetet vill hon tillbaka, inte till dit där hon kom ifrån utan till hennes drömmar. De som hon glömt kvar i byrålådan. Hon har bara en färdriktning och det är framåt. Parradellt med granarnas ståtlighet, de som hindrar henne från att springa vilse. De som visar vägen för hennes framtid. Men vad har hon för framtid, vart är hon på väg? Hennes tankar förvirrar henne, hon vill känna lukten av frihet. Den lukt som får henne att vara lycklig.


Men det är först nu som hon känner blodsmaken, nu har en del av henne sagt ifrån. Nu ska hon stanna, tiden läker ju alla sår. Men om hon stannar nu vet hon att hon aldrig kommer att resa sig upp igen. Som ett spel där de har blivit game over, men detta var inget spel olyckligtvis. Allt handlade om henne där tröttheten har slagit rot och vila behövdes. Det kanske var lika bra att stanna, hennes hjärnceller, hjärta och respektive andra livsviktiga kroppsdelar var redan halv förstörda. Mest allting inuti, halva hennes känslor vart borta och hon minns nästan ingenting om sig själv. Men hon vet att hon är halvt förstörd, sånt känner man. Sakta börjar hon se sina drömmar, hon gillade sina drömmar, iband trodde hon att de var verklighet. Hon ville att de skulle vara de för de var mest där hon var oavbrutet. Den besvikelse hon fick när hon återkom till verkligheten gjorde henne less, trött och deprimerad.


Men flickan är stark. Hon har ju redan kommit såhär långt men ibland räcker man inte till ända till slutet så hon faller ihop, som om en fågel plötsligt skulle tappa sina vingar och dyka ner ikapp med tyngdkraften. Hon kände inte när kroppen dunstade till på den hårda asfalten. Istället skrattade hon, de kändes som om asfalten flyttade på sig och hon åkte ner igenom de. De hade vart skönt, bara fly. Som hon alltid har gjort. Men nu var det på riktigt. Nu skulle hon inte fly från sig själv utan från allt runt omkring henne. Förhoppningsvis skulle hon komma tillbaka, för någon gång måste man ju återvända.


Nu befann hon sig mitt på vägen, liggandes. Det var knäna som fick ta smällen, de känner hon nu och det var först nu hon kände smärtan. De inkräktade på kroppen och hennes immunförsvar orkade inte kämpa emot mera. De kom smygandes medan hon inte var beredd, jo så måste det ha vart. Men de konstiga var att smärtan inte medförde någon rädsla. Det var nog hennes rädsla som blev rädd istället och flydde, precis som hon hade gjort.

Hon höjer ansiktet och ser oskarpt på en flicka några meter framför henne, det är hennes röda skor som får henne att reagera. Flickan iakttar henne och hon får en rysning i kroppen. Spegelbilden fortsätter att betrakta henne, till de hör hon massa viskningar. Som om flickan ber henne att lyssna. Skogen försöker hjälpa henne, det vet hon men hennes livsglädje orkar inte mera. Det är som om hennes vilja och kämpglöd har blivit svart och tyst.

Det är vindarna viskar med henne, så hon gör det de befaller henne att göra. De säger att bredvid hennes ord med hjärtan i fickan finns de ett munspel. De säger att hon ska sätta de mot hennes röda läppar och prata till de. Det skulle få henne att komma tillbaka till drömmarna, se de hon vill se och höra det hon mest av allt vill höra. Hon besvarar endast med en tanke att hon inte kan, att hon aldrig har spelat på ett munspel. De viskar tillbaka, säger att nu kan hon bara hon vill. Hon känner i fickan och precis som de sa så ligger de ett munspel där. Hon sätter försiktigt upp de emot läpparna, börjar prata med de och till hennes förvåning svarar de. Vindarna hade rätt, nu ser hon de hon brukar se. Hon ser en värld fylld av starka glada färger. Himlen är sådär klarblå och solen gör sitt bästa för att strålarna att gå ända ner till de gröna grättets rötter. De mäktigt svarta korparna försöker bilda en kontrast till regnbågens alla färger och flyger i repris runtom himlens alla delar. Gläntan hon befinner sig i är lik en guldgruva, allt ser så lyckligt ut. Hon ser älvor som flyger runt bland trädkronorna, älvor som skrattar och ser det fina i henne. De ser henne, här är hon inte osynlig. Här vågar fiskarna titta upp ovanför den glittriga ytan och på stränderna lever krabborna sitt egna liv. Träden i skogen likar formerna efter hennes egna händer, inte sådär bleka knubbiga och såriga. De har fått en annan skiftning, de ser söta ut. Blommorna lekar tafatt bland träden och deras fnitter kan man likse med små barn. De ser nog också bara allt fint och lycklig, den känsla som hon aldrig har fått uppleva.

Världen öppnar sig och alla välkomnar henne. De inleder med att ge henne vatten från sjön som renar sig själv. Tvättar henne och kammar hennes hår. Sätter i det där fina handgjorda spännet som de alltid gör när hon kommer. Det får hennes hår till att bli extra långt och glansigt. Deras värme får henne att må bra. Älvorna ber henne att resa sig upp, de ber henne att hämta en gåva som finns i trädets uthugg. Men hon måste vara stark, försöka förstå att de bara vill hjälpa henne, att detta var deras sisa utväg. Flickan reser sig och går fram till trädstammen.


Sakta, sakta lämnar hon den kropp som ligger emellan de två skogarna, omedvetet. Hon känner inget, ser inget men hon hör det som hon mest vill höra och hon känner doften av de hon mest av allt vill känna, friheten.


Hon går långsamt, känner att hon får mer energi och färgen i andsikten börjar nu matcha hennes brunbrända ben. Hon tar på sig de röda skorna, vänder sig om för att tacka. Men nu är hon åter tillbaka på den kraftlösa asfaltbeläggningen. Ser sig själv några meter bakom. Det är mörkt, det är en kväll i juli och flickan på vägen blundar. Hennes dikt med hjärtan finns inte mera. Bara en samlig av livet och ludd i hennes ficka. Men flickan ser tacksam ut som om hon är på en bättre plats nu. Som om hennes drömmar äntligen har gått i uppfyllelse. Som om hon är sin dröm i verkligheten.

jag mitt emellan mig själv och alla andra

Tänk dig en stor karta. På ett av världens största torg. Det är mitt på dagen under lunchtid. Då människor springer över och under gatorna för att deras klocka går för fort. Tänk dig att du står mitt i centrum och är helt osynlig och isolerad. Du kan inte röra dig, varken prata eller be om hjälp. Över dig ser du molnen som ändrar färg och hur deras deras bomull blir till olika figurer. Du känner dig rädd men ändå kan du inte förstå hur allt går så fort. I ögonhöjd kan du suddigt betraka stoppljusens färg. Ihopp om en förändring, när ljuset färgas grönt. Så ska det vara din tur att passaera gatan. Som alla de andra människorna gör. Och ibland känner du igen vissa ansikten, eller så är det bara en inbildning. Vad vet jag?

Fåglar sätter sig på dig.
Människor bara passerar.
Hör endast deras tomma avtryck emot den nakna asfalten.

Vart är min ungdom? 


en inre röst

Jag har blivit smittad av en puss kanske
för känner mig sådär okontrollerad och tjock!

Det kan ha vart en kyss. En riktigt fin och farlig.
Det kan ha vart en för närgående människa. Eller en borttappad näsduk. Rutig?

En obehaglig känsla. Fryser. fryser och fryser. (grön te är ju gott)
Som om jag har blivit besatt av -flickan utan någon jacka-



http://www.myspace.com/promiseandthemonster
Inte blir man kallare.
Inte heller varmare.
 Utan fylld av bubblor. Vi ger det namnet treo.

En morgon i repris

Morgonen inledde hon som vanligt med kaffekoppen i vänstra handen samtidigt som den högra försökte knäppa de sista knapparna i hennes ointressanta blus.

Hennes liv behövde en förändring eller någon slags uppdatering. Men det hanns inte att grubbla över nu, för just nu väntade en av alla jobbintervjuer som kunde ge resultat och sätta hennes ekonomi i rörelse. Men mest av allt väntade spårvagnen som definitivt inte skulle stå och vila i onödan.

 Hon tog ett djup andetag, slöt sina trötta ögon samtidigt som hon tog en stor klunk av det uppvärmda kaffet. Framför sig såg hon hur hennes själ fortfarande låg nerbäddad och för ögonblicket glömde hon bort hur försenad hon egentligen var. Det återställdes snabbt när mobilen började vibrera på insidan av hennes jeans. Det var hennes vän Nathalie som påminde att spårvagnen skulle färdas vidare inom kort.

 Hon kände igen sig, de här mornarna blev bara fler och fler. Hon behövde verkligen ett nytt tänkande och det är snarast. Hennes liv kunde inte fortsätta så här. Om inget förändras kommer hon tvungen att flytta hem, vilket är det sista hon vill.

Så hon slängde kaffekoppen, betraktade hastigt sig själv i spegeln och med ett stort motiverat leende stängde hon dörren bakom sig och sa fascinerande för sig själv:


•Jag ska ha det där jobbet, jag ska kämpa.


a little bit of the world

Medan han koncentrerat studerade vägens riktning och omedvetet sjöng med i den gamla country melodin på radion, såg han sig omkring. Ute var det mörkt bara de enstaka gatulyktorna lyste upp samhället och det glittrade i nattens ljumma luft.
 http://www.myspace.com/annaternheim


parrty och en kärleks m.o.r.g.o.n


Jag hänvisar er till Julias fotogalleri för fler foton (http://juliabs.bilddagboken.se/p/main.html)

♥ Tror jag bara ska skriva utan att varken tänka eller insperareas (vilket man alltid gör men idag är det -upp-och-ner-)  "idag vaknade jag jämte sveriges underbaraste man. Med en kärlek fylld av hjärtan och ett hjärta fyllt av kärlek. Med ett leende som varken kunde gömmas av mörktret eller avdunsta av värmen. På fönstret hade det bildats dagg. Under sängen låg det bortglömda kuddar och övanför oss vakade våran skyddsängel. Ja, det var en bra söndags-morgon som inleddes med en film med massa kramar och pussar. ♥


en brun fläta

Ett svart moln cirkulerar framför mina blinda ögon.
Som om höstens löv sakta färgas blå. 
I imperfekt. 
Det ser jag.
Löv som moln, brun som hösten. I en värld fylld av cirkulationer.
    Där jag bär ett par binda ögon.....
.....som ser gult. Gult som blått. Eller varför inte en brun fläta.


Från andra sidan

Jag vänder mig om. Snurrar ett halvt varv samtidigt som den varma sommarvinden greppar tag i min vita bomullsklänning och ger mig ett nytt andetag. Jag lever.


Det är en härlig torsdagsnatt i juni, under dygnets vackraste tidpunkt. Då himlen byter nyans från svart till grått och stjärnorna på himlen börjar försvinna. En vän sa en gång att när det existerar stjärnor på himlen studsar all värme ut i rymden, då finns det inga moln som isolerar och natten blir därför kall och kylig. Jag tror honom, det låter teoretiskt och trovärdigt men denna natt är annorlunda. För det är den här natten som allt ska gå i uppfyllelse och en sådan abstrakt tanke hinner man inte tänka på nu. För nu befinner jag mig i min drömscen, i utkanten från alla människor och betraktar den snart uppfyllda drömmen. I mitt huvud leker livet som vackrast och jag kan se hur allting snurrar. Snurrar fint som karuseller och hur kontrollen över mig själv inte är där den borde vara. Men jag är lycklig och det är det som är huvudsaken, för om man känner av lyckan ända ut i fingerspetsarna och inne, längst in i hjärtat så finns den på riktigt. Som när man är kär.
    Jag höjer mina armar parallellt med min längtansfulla blick och ser upp emot den snart lysande estraden . Knyter mina händer och känner hur allting runt omkring mig stannar upp. Jag njuter, det är nu som jag kan och vågar se världen från den andra sidan. Tänka, höra, uppfatta och besvara och kanske det viktigaste, upptäcka vem jag själv är. Mina funderingar avbryts när min bästa vän begynner att sprida rökiga moln i mitt ansikte. Hon menar att jag inte kan stå här som en tigande staty när det överallt ekar av skratt. När människorna runt omkring oss dansar på tomma ölburkar och under hamburgarestånd. Men jag känner att jag måste få vara för mig själv. Fortsätta mina tankar och verkligen komma på att jag befinner mig här, här under himlen, med en snart uppfylld dröm framför mina ögon. Så det spelar ingen roll vad hon säger för jag måste få tiden före till mig själv och riktigt förstå och uppfatta vad det är jag gör. De andra kan gärna få bekanta sig med våra tältgrannar som vi faktiskt lyckats hitta på festivalområdet. Men jag vill återgå till min egen värld. För att få ett annat perspektiv och se andra möjligheter. 

 Scenens strålkastare så impulsivt att mina ögon inte hinner reagera, och alla människor runt omkring mig tycks känna samma mäktighet. Ur det bländande vita ljuset kommer en man vandrandes. Han uppfattas som en man med en slags frihet i själen och hans underbart vackra ansikte kan man förknippa med som midsommarnatt. Han bugar och man kan se att han är gjord för att förmedla budskap genom sin röst. Allting känns som en dröm så jag kryper ihop som en liten blomknopp och blundar samtidigt som jag nyper mig i armen. Jag känner hur mitt huvud snurrar och ondskan från armen som pulserar. Jag kan verkligen inte tro att det är sant, det känns som om mitt liv precis har börjat om och jag är en helt uppdaterad och ny människa. Jag börjar fantisera om vart jag egentligen befinner mig och när musiken börjar spraka så härligt och gammalmodigt ur de stora högtalarna kan jag inte längre hålla mig. Som om allting i min kropp stannar upp för ett ögonblick och vill ut. Ut till ljuset.


Jag vänder mig om. Snurrar ett halvt varv samtidigt som den varma sommarvinden greppar tag i min vita bomullsklänning och ger mig ett nytt andetag. Jag lever, och oj vad jag lever härligt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0