.

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud

det kryper under min hud  och

plågan unniti mig skaver
plågan unniti mig skaver
plågan unniti mig skaver
plågan unniti mig skaver,

Min man.
Jag har kommit på att det är dina brister som jag är förälskad i.
Det mest personliga du bär med dig överallt.
De kan du inte göra om eller låtsas vara någon annan.
För dina brister är alltid du.
Det mest personliga hos en människa och det som gör dig så unik.
Det som gör dig till dig och mig till mig.

Vissa kanske ser det som ett problem men jag har kommit på att det är en möjlighet, för om kan förstå hos människan varför det är en brist är man ett längre steg in i hjärtat. Ett vackert sätt att se livet och människor på.

Jag trivs i min lilla vindsvåning.....

För-de-mesta-dels är parsiennerna nerdragna och lampan är tänd. Jag kan bjuda dig på te ifall du har tid? Vi kan hänga oss ut igenom fönstret och låtsas att vi flyger. Mitt fönster är stort nog för oss båda två men akta dig för snetaket & den lilla golvhöjningen till sängkammaren. Och du måste kuta på ryggen när du går, för tvärs över taket hänger det två parradella stålpinnar som jag hänger upp vackra klänningar. Men det är det värt för när man ligger på golvet och kollar upp emot taket ser man hur fint det är. Fast du får lova att akta vart du placerar dina fötter. Men när du ändå är här på besök kan du också kan sätta upp ditt konstverk på min poesivägg, den som inte finns än för du ska inleda & förvirra.. så som du alltid gör. Eller så kan du skicka det på posten för jag älskar hemligheter från anonyma människor.

//jag vill också äta pizza i sängen,
men även gömma kanterna under madrassen\\ för ibland gör man det och det är då ns säger att hon inte känner de som hon borde känna.

Fast jag tror bara att man inte lever när man gör det. Ibland måste man stanna upp i verkligheten och se sig omkring, lukta på den. Betrakta och tänka efter. För ibland går allting så fort så att man inte hinner känna känslan av sig själv. Man blir förvirrad och låter sig omedvetet glömma bort vem man är.

Jag brukar stanna upp och jag brukar se mig omkring. Jag har även börjat filosofera också, och jag har kommit på hur underbart det är att borsta tänderna. Springa i trapperna eller höra klick-ljudet när man stämplar kortet på bussen. Njuta av färden, hur sköna säterna är. Spionera människorna runtomkring och försöka rota i deras liv.

För det är ögonblickerna som man inte gör något speciellt som man ska tänka efter,  för de vackra stunderna minns man omedvetet...

to be gone  http://www.youtube.com/watch?v=5nr-_3HAAYs 

Ibland måste man bara göra vissa saker. Som att pussas med oboy, stå naken på en balkong och äta glass som en överaskning. Leta önskningar på ögonlocken och ge varandra sina upp-å-ner-på läppar.  Inte kunna kyssas på riktigt och låtsas att man är bra som man är. Ibland är malou en flicka som ser ett stjärnfall och önskar sig en hemlighet. Ibland får hon syn på en njutning och snor den direkt. Men alltid så är malou en snäll flicka som försöker vara rar. Hon försöker att inte svettas och hon försöker att le utan att visa tänderna. Men hon vet att hon egentligen inte bryr sig. Utan hon fokuserar sig på sina inre tankar som egentligen förvirrar hennes huvud som kan bli som en bomb ibland- Bang! Rätt som det är smäller det och då måste hon sova. Så låt henne sova. För när hon vaknar vill hon äta glass till frukost och hon vill sätt på en mask på en krok.

Det ingen vet är att hon dricker mjölk direkt ur mjölk paketen och att hon sparar ord till hennes poesi vägg. Ibland glömmer hon även att borsta tänderna och tvätta håret.
 

 
Malou behöver en längtan

....bestod min första glass av....

Malous glädjedans ser man, men ingen lägger märke till den. 
Folk ser en dans men de ser ingen glädje. Folk uppfattar ingen glädjedans för de ser bara en flicka. En flicka som dansar. En flicka som bara dansar. Men i själva verket är en glädjedans. Folk ser inte ingen glädjedans, för alla lägger bara märkte till en flicka.

....och jag som inte änds gillar kaffe....

Malous korkek är hennes hemliga ställe. Hon vet inte själv om var den är eller vad det är förnågot. Men hon vet att hon har ett hemligt ställe, under en korkek som så många gånger har används. Omedvetet, eftersom hon inte vet att den existerar. Där filosoferar hon om trevliga & knasiga saker. Fast det är inget hon kommer ihåg eftersom det inte finns. Men malou fantiserar iallfall om sin hemlig korkek där hon fortsätter att leva sitt liv som en osynlig glädjedans.

....men det gjorde inget för en inledning av våren är en inledning av våren....

& jag är fri, flyyyyyg 

Från en morgon med gbg tankar och kollapå fint folk har jag nu istället gjort den till en dag utan bh, sockar och fortfarade drömmar-t shirten på mig. Låter som ett knasigt val, för jag hade heldre visat mig i gbg & kanske stått en stund i ett skylt-fönstret innan jag hade gått in i butiken. Irreterat mig på att det är för lite folk, för det är ju faktiskt människorna som är charmen i butikerna. Sedan hade jag kanske köpt ett par runda små solglasögon, en ny hårfärg eller någon annan förändrig till uppdatering. Uppdatering är bland de härligaste som finns. Min dröm-klänning hade jag inte hittat, för den finns inte.

Fast helst så hade jag satt mig på en parkbänk. Med solen i ryggen och sett världen igenom mina grönögda ögon. Sett nya människor, gissat på deras personlighet och berömt de i mina tankar. Kritiserat, fantiserat och riktigt rotat mig in i deras liv. Men bara i några sekunder, tills de hade passerat & låtit nästa offer bli besatt i mitt huvud....

...men somsagt så har jag inte änds kommit så långt på dagsrutinerna, mitt nästa steg är tandborsten. Kanske duscha, äta mat och klä på mig. Så mina gbg tankar får flyttas till en annan bättre dag. En dag med sol&värme, ett fritidskort och massa svett !! En malou med malou.

Flickan flyr. Springer för sitt liv, som om något förföljer henne. Det borde det vara, men i detta fall är det inget som jagar henne. Ingen som ser henne och ingen som hör henne. Det är bara skogens tystnad som låter sig ta upp hennes snyftningar. De som så många gånger har offrat sig, men nu är det istället hennes tunga andetag som plågas inuti henne, där hon egentligen är död.

Men utanpå är flickan är vacker. Hon är ung, ung och sårbar. Men varken svetten eller smutsen kan dölja hennes skönhet. På hennes magra kropp bär hon en sliten bomullsklänning som liknar ett förkläde, med tjocka axelband och en diktfull ficka på framsidan. En dikt fylld av känslor, där orden står i hjärtan. Hennes brunbräda ben svider men springer ändå, för de har en egen vilja.

Flickans tunga steg gör hennes bleka andsikte mer och mer ofärgat, kroppens energi börjar avdunsta och ögonen är fyllt av tårar. Stora svarta tårar, som först pressas ut ur de isblåa ögonens stuprännor. Passerar sedan ögonvrån och därefter fortsätter sin väg ner emot de rundade rosiga kinderna. De kan sin grej, för de har varit med förr. Tårarna möter sedan på den röda munnen vars skrattgropar får all uppmärksamhet, de har hon kommit på själv. De har hon gett sig själv i en påhittad födelsedag.

Hon befinner sig på en lantväg, en gammal kraftlös asfaltbeläggning. Där vissa ytor av asfalten är betäckta av gräs. Men det är inget hon ens kommer tanken på, för just nu vill hon bara komma så lång ifrån hennes förflutna som möjligt. De som hon egentligen inte minns någonting av. De som hon redan har förträngt och låtsas som något annat. Men innerst inne, omedvetet vill hon tillbaka, inte till dit där hon kom ifrån utan till hennes drömmar. De som hon glömt kvar i byrålådan. Hon har bara en färdriktning och det är framåt. Parradellt med granarnas ståtlighet, de som hindrar henne från att springa vilse. De som visar vägen för hennes framtid. Men vad har hon för framtid, vart är hon på väg? Hennes tankar förvirrar henne, hon vill känna lukten av frihet. Den lukt som får henne att vara lycklig.

Men det är först nu som hon känner blodsmaken, nu har en del av henne sagt ifrån. Nu ska hon stanna, tiden läker ju alla sår. Men om hon stannar nu vet hon att hon aldrig kommer att resa sig upp igen. Som ett spel där de har blivit game over, men detta var inget spel olyckligtvis. Allt handlade om henne där tröttheten har slagit rot och vila behövdes. Det kanske var lika bra att stanna, hennes hjärnceller, hjärta och respektive andra livsviktiga kroppsdelar var redan halv förstörda. Mest allting inuti, halva hennes känslor vart borta och hon minns nästan ingenting om sig själv. Men hon vet att hon är halvt förstörd, sånt känner man. Sakta börjar hon se sina drömmar, hon gillade sina drömmar, iband trodde hon att de var verklighet. Hon ville att de skulle vara de för de var mest där hon var oavbrutet. Den besvikelse hon fick när hon återkom till verkligheten gjorde henne less, trött och deprimerad.

Men flickan är stark. Hon har ju redan kommit såhär långt men ibland räcker man inte till ända till slutet så hon faller ihop, som om en fågel plötsligt skulle tappa sina vingar och dyka ner ikapp med tyngdkraften. Hon kände inte när kroppen dunstade till på den hårda asfalten. Istället skrattade hon, de kändes som om asfalten flyttade på sig och hon åkte ner igenom de. De hade vart skönt, bara fly. Som hon alltid har gjort. Men nu var det på riktigt. Nu skulle hon inte fly från sig själv utan från allt runt omkring henne. Förhoppningsvis skulle hon komma tillbaka, för någon gång måste man ju återvända.

Nu befann hon sig mitt på vägen, liggandes. Det var knäna som fick ta smällen, de känner hon nu och det var först nu hon kände smärtan. De inkräktade på kroppen och hennes immunförsvar orkade inte kämpa emot mera. De kom smygandes medan hon inte var beredd, jo så måste det ha vart. Men de konstiga var att smärtan inte medförde någon rädsla. Det var nog hennes rädsla som blev rädd istället och flydde, precis som hon hade gjort.

Hon höjer ansiktet och ser oskarpt på en flicka några meter framför henne, det är hennes röda skor som får henne att reagera. Flickan iakttar henne och hon får en rysning i kroppen. Spegelbilden fortsätter att betrakta henne, till de hör hon massa viskningar. Som om flickan ber henne att lyssna. Skogen försöker hjälpa henne, det vet hon men hennes livsglädje orkar inte mera. Det är som om hennes vilja och kämpglöd har blivit svart och tyst.

Det är vindarna viskar med henne, så hon gör det de befaller henne att göra. De säger att bredvid hennes ord med hjärtan i fickan finns de ett munspel. De säger att hon ska sätta de mot hennes röda läppar och prata till de. Det skulle få henne att komma tillbaka till drömmarna, se de hon vill se och höra det hon mest av allt vill höra. Hon besvarar endast med en tanke att hon inte kan, att hon aldrig har spelat på ett munspel. De viskar tillbaka, säger att nu kan hon bara hon vill. Hon känner i fickan och precis som de sa så ligger de ett munspel där. Hon sätter försiktigt upp de emot läpparna, börjar prata med de och till hennes förvåning svarar de. Vindarna hade rätt, nu ser hon de hon brukar se. Hon ser en värld fylld av starka glada färger. Himlen är sådär klarblå och solen gör sitt bästa för att strålarna att gå ända ner till de gröna grättets rötter. De mäktigt svarta korparna försöker bilda en kontrast till regnbågens alla färger och flyger i repris runtom himlens alla delar. Gläntan hon befinner sig i är lik en guldgruva, allt ser så lyckligt ut. Hon ser älvor som flyger runt bland trädkronorna, älvor som skrattar och ser det fina i henne. De ser henne, här är hon inte osynlig. Här vågar fiskarna titta upp ovanför den glittriga ytan och på stränderna lever krabborna sitt egna liv. Träden i skogen likar formerna efter hennes egna händer, inte sådär bleka knubbiga och såriga. De har fått en annan skiftning, de ser söta ut. Blommorna lekar tafatt bland träden och deras fnitter kan man likse med små barn. De ser nog också bara allt fint och lycklig, den känsla som hon aldrig har fått uppleva.

Världen öppnar sig och alla välkomnar henne. De inleder med att ge henne vatten från sjön som renar sig själv. Tvättar henne och kammar hennes hår. Sätter i det där fina handgjorda spännet som de alltid gör när hon kommer. Det får hennes hår till att bli extra långt och glansigt. Deras värme får henne att må bra. Älvorna ber henne att resa sig upp, de ber henne att hämta en gåva som finns i trädets uthugg. Men hon måste vara stark, försöka förstå att de bara vill hjälpa henne, att detta var deras sisa utväg. Flickan reser sig och går fram till trädstammen.

Sakta, sakta lämnar hon den kropp som ligger emellan de två skogarna, omedvetet. Hon känner inget, ser inget men hon hör det som hon mest vill höra och hon känner doften av de hon mest av allt vill känna, friheten.