.

Det är sant!
Man skriver som mestbäst när man är deprimerad. Något jag alltid har förundrat. Är jag det & jag är jag? Oj, det där blev knasigt. Jag skulle skrivit "vem är jag?" och det blev "jag är jag?" Vad betyder det?

Jag tänker men skriver ner något helt annat? Jag tror mig veta att jag är jag utan som helst funderigar till vem jag är. Det är nog det denna bloggen går ut på. Att försöka hitta en fokus och en insperation till vem jag är. Sry elias! Är jag deprimerad? Har jag stora fötter? Har jag gröna ögon? Ska jag ha converse? Ni ser (eller vilka ni) jag får ingen konsentration på vad det är jag vill få ut. Bara massa jobbiga tankar som bubblar upp.
      Men det som jag ville blogga upp idag var varför jag skapade en blogg utan läsare. d e p r i m i t i o n ? nejdå. Bara en aning risig. En försök om att lägga allt på hyllan, eller vill jag det? Livet blir så mkt roligare utan massa hyllor och garderober. Mera poesiväggar åt folket. Jag håller på att fylla en själv, tror det är en bra sysselsättning om natten. Se mina tankebubblor i bokstäver även ifall man har ett långtidsminne.

Nu är det kväll. Vännerna vill få med mig till parrtyt i skogen. Jag vill men min inre röst sägar att jag ska ha mitt straff & jag vet att jag kommer att ångra mig. Och jag är ofrivilligt kär. Hemligt förälskad som en liten sak som inte finns. Jag har inget straff men min kropp säger att jag ska ha en trist kväll. Men vad sa min morgon? "en impuls kväll" ser ni var malou ändrar sig med timmarna. Nu vill dolly ha en trist kväll med godis. Men efter en framtid längtar hon till discokulan. Jo, jag behöver skriva av mig för vem ska jag prata med. Hittar ingen som är min spegelbild & ingen som håller det man anförtror. Ja jag är hemligt förälskad! 

Här i örby stiger man upp kl halv tre på dagarna & är uppe på nätterna. Det är då det mysigt. En natt som är svart tyst och ingen viss stress alls. Man kan göra vad man vill. Leta nya stigar, skriva, läsa en bok eller måla. Men det bästa är att lyssna på musik när det är natt. Känns som om man tar till sig mera och känlosrna inte behöver vara så isolerade. Plastiga och ruttna.
  Men nu är det morgon eller snarare dag och min framtid är den närmaste timmen. Inte nästa natt nästa dag, utan nästa timme. Gårdagen i fritsla var kass föresten. Rena rama komposten. Jag var på dåligt humör & vinet jag drack gjorde det inte bättre. Fast jag gillade mina kläder och jag som glasögonorm. Får nog ladda upp ett foto så alla mina icka läsare få se det.
 
Åter till kvällens festligheter. Får nästan ta och lagra deon på deon sen igår, duchen är inget som jag vet vad det är nu. Och mina utsmetna sotiga ögon ser ut som en skortsten. Fast fint på något sett. Hejja malous fantasier. Du är bra dolly! Impuls kväll låter otroligt bra inatt. Impuls.... immmpuls hör så härligt det låter. Ingen an mina vänner gillar mina impulser och icke bestämmelser. Iförsig alla har väll en jobbig vän ibland.

 Jag behövde en ensamhet. En ny ensamhet som ingen förutom jag vet om. En liten okänd sommarstad i Sverige. Där ingen känner till något och ingen vet vad som finns inuti. Här lever jag, vem jag nu är & vart jag nu är på väg. I en ensamhet för att hitta mig själv, som jag inte har brytt mig om innan försen en vän frågade och gav mig knasiga funderingar. Oj vad jag har funderat, men inte funnit några svar. Både bra & dåligt jag är ingenting man bara kan komma på. Sånt märker man bara en dag. Kanske en dag i juni? En sommarnatt i agusti eller när man fyller 23. Ingen vet och jag trivs med tanken. Jag bönfallde en vän idag att beskriva mig med ett ord. Han kom inte rikigt fram till något. Utan de han sa var mest allting runt om mig, men som avslutning sa han att jag viste om ordet själv och när jag kom på det är det dessamma som hans tanke. Intressant vän som gav mig en nu fundering bara sådär.

Novellen där under är en viss sanning i. Skriven av malou och beträder en fantasi inom dollys tankar. Som ingen vet om eller som man ser. Hon grimasierar ibland, men der gör väll alla ?

Flickan flyr. Springer för sitt liv, som om något förföljer henne. Det borde det vara, men i detta fall är det inget som jagar henne. Ingen som ser henne och ingen som hör henne. Det är bara skogens tystnad som låter sig ta upp hennes snyftningar. De som så många gånger har offrat sig, men nu är det istället hennes tunga andetag som plågas inuti henne, där hon egentligen är död.

Men utanpå är flickan är vacker. Hon är ung, ung och sårbar. Men varken svetten eller smutsen kan dölja hennes skönhet. På hennes magra kropp bär hon en sliten bomullsklänning som liknar ett förkläde, med tjocka axelband och en diktfull ficka på framsidan. En dikt fylld av känslor, där orden står i hjärtan. Hennes brunbräda ben svider men springer ändå, för de har en egen vilja.

Flickans tunga steg gör hennes bleka andsikte mer och mer ofärgat, kroppens energi börjar avdunsta och ögonen är fyllt av tårar. Stora svarta tårar, som först pressas ut ur de isblåa ögonens stuprännor. Passerar sedan ögonvrån och därefter fortsätter sin väg ner emot de rundade rosiga kinderna. De kan sin grej, för de har varit med förr. Tårarna möter sedan på den röda munnen vars skrattgropar får all uppmärksamhet, de har hon kommit på själv. De har hon gett sig själv i en påhittad födelsedag.

Hon befinner sig på en lantväg, en gammal kraftlös asfaltbeläggning. Där vissa ytor av asfalten är betäckta av gräs. Men det är inget hon ens kommer tanken på, för just nu vill hon bara komma så lång ifrån hennes förflutna som möjligt. De som hon egentligen inte minns någonting av. De som hon redan har förträngt och låtsas som något annat. Men innerst inne, omedvetet vill hon tillbaka, inte till dit där hon kom ifrån utan till hennes drömmar. De som hon glömt kvar i byrålådan. Hon har bara en färdriktning och det är framåt. Parradellt med granarnas ståtlighet, de som hindrar henne från att springa vilse. De som visar vägen för hennes framtid. Men vad har hon för framtid, vart är hon på väg? Hennes tankar förvirrar henne, hon vill känna lukten av frihet. Den lukt som får henne att vara lycklig.

Men det är först nu som hon känner blodsmaken, nu har en del av henne sagt ifrån. Nu ska hon stanna, tiden läker ju alla sår. Men om hon stannar nu vet hon att hon aldrig kommer att resa sig upp igen. Som ett spel där de har blivit game over, men detta var inget spel olyckligtvis. Allt handlade om henne där tröttheten har slagit rot och vila behövdes. Det kanske var lika bra att stanna, hennes hjärnceller, hjärta och respektive andra livsviktiga kroppsdelar var redan halv förstörda. Mest allting inuti, halva hennes känslor vart borta och hon minns nästan ingenting om sig själv. Men hon vet att hon är halvt förstörd, sånt känner man. Sakta börjar hon se sina drömmar, hon gillade sina drömmar, iband trodde hon att de var verklighet. Hon ville att de skulle vara de för de var mest där hon var oavbrutet. Den besvikelse hon fick när hon återkom till verkligheten gjorde henne less, trött och deprimerad.

Men flickan är stark. Hon har ju redan kommit såhär långt men ibland räcker man inte till ända till slutet så hon faller ihop, som om en fågel plötsligt skulle tappa sina vingar och dyka ner ikapp med tyngdkraften. Hon kände inte när kroppen dunstade till på den hårda asfalten. Istället skrattade hon, de kändes som om asfalten flyttade på sig och hon åkte ner igenom de. De hade vart skönt, bara fly. Som hon alltid har gjort. Men nu var det på riktigt. Nu skulle hon inte fly från sig själv utan från allt runt omkring henne. Förhoppningsvis skulle hon komma tillbaka, för någon gång måste man ju återvända.

Nu befann hon sig mitt på vägen, liggandes. Det var knäna som fick ta smällen, de känner hon nu och det var först nu hon kände smärtan. De inkräktade på kroppen och hennes immunförsvar orkade inte kämpa emot mera. De kom smygandes medan hon inte var beredd, jo så måste det ha vart. Men de konstiga var att smärtan inte medförde någon rädsla. Det var nog hennes rädsla som blev rädd istället och flydde, precis som hon hade gjort.

Hon höjer ansiktet och ser oskarpt på en flicka några meter framför henne, det är hennes röda skor som får henne att reagera. Flickan iakttar henne och hon får en rysning i kroppen. Spegelbilden fortsätter att betrakta henne, till de hör hon massa viskningar. Som om flickan ber henne att lyssna. Skogen försöker hjälpa henne, det vet hon men hennes livsglädje orkar inte mera. Det är som om hennes vilja och kämpglöd har blivit svart och tyst.

Det är vindarna viskar med henne, så hon gör det de befaller henne att göra. De säger att bredvid hennes ord med hjärtan i fickan finns de ett munspel. De säger att hon ska sätta de mot hennes röda läppar och prata till de. Det skulle få henne att komma tillbaka till drömmarna, se de hon vill se och höra det hon mest av allt vill höra. Hon besvarar endast med en tanke att hon inte kan, att hon aldrig har spelat på ett munspel. De viskar tillbaka, säger att nu kan hon bara hon vill. Hon känner i fickan och precis som de sa så ligger de ett munspel där. Hon sätter försiktigt upp de emot läpparna, börjar prata med de och till hennes förvåning svarar de. Vindarna hade rätt, nu ser hon de hon brukar se. Hon ser en värld fylld av starka glada färger. Himlen är sådär klarblå och solen gör sitt bästa för att strålarna att gå ända ner till de gröna grättets rötter. De mäktigt svarta korparna försöker bilda en kontrast till regnbågens alla färger och flyger i repris runtom himlens alla delar. Gläntan hon befinner sig i är lik en guldgruva, allt ser så lyckligt ut. Hon ser älvor som flyger runt bland trädkronorna, älvor som skrattar och ser det fina i henne. De ser henne, här är hon inte osynlig. Här vågar fiskarna titta upp ovanför den glittriga ytan och på stränderna lever krabborna sitt egna liv. Träden i skogen likar formerna efter hennes egna händer, inte sådär bleka knubbiga och såriga. De har fått en annan skiftning, de ser söta ut. Blommorna lekar tafatt bland träden och deras fnitter kan man likse med små barn. De ser nog också bara allt fint och lycklig, den känsla som hon aldrig har fått uppleva.

Världen öppnar sig och alla välkomnar henne. De inleder med att ge henne vatten från sjön som renar sig själv. Tvättar henne och kammar hennes hår. Sätter i det där fina handgjorda spännet som de alltid gör när hon kommer. Det får hennes hår till att bli extra långt och glansigt. Deras värme får henne att må bra. Älvorna ber henne att resa sig upp, de ber henne att hämta en gåva som finns i trädets uthugg. Men hon måste vara stark, försöka förstå att de bara vill hjälpa henne, att detta var deras sisa utväg. Flickan reser sig och går fram till trädstammen.

Sakta, sakta lämnar hon den kropp som ligger emellan de två skogarna, omedvetet. Hon känner inget, ser inget men hon hör det som hon mest vill höra och hon känner doften av de hon mest av allt vill känna, friheten.

Hon går långsamt, känner att hon får mer energi och färgen i andsikten börjar nu matcha hennes brunbrända ben. Hon tar på sig de röda skorna, vänder sig om för att tacka. Men nu är hon åter tillbaka på den kraftlösa asfaltbeläggningen. Ser sig själv några meter bakom. Det är mörkt, det är en kväll i juli och flickan på vägen blundar. Hennes dikt med hjärtan finns inte mera. Bara en samlig av livet och ludd i hennes ficka. Men flickan ser tacksam ut som om hon är på en bättre plats nu. Som om hennes drömmar äntligen har gått i uppfyllelse. Som om hon är sin dröm i verkligheten.