.

Jag vänder mig om. Snurrar ett halvt varv samtidigt som den varma sommarvinden greppar tag i min vita bomullsklänning och ger mig ett nytt andetag. Jag lever.

Det är en härlig torsdagsnatt i juni, under dygnets vackraste tidpunkt. Då himlen byter nyans från svart till grått och stjärnorna på himlen börjar försvinna. En vän sa en gång att när det existerar stjärnor på himlen studsar all värme ut i rymden, då finns det inga moln som isolerar och natten blir därför kall och kylig. Jag tror honom, det låter teoretiskt och trovärdigt men denna natt är annorlunda. För det är den här natten som allt ska gå i uppfyllelse och en sådan abstrakt tanke hinner man inte tänka på nu. För nu befinner jag mig i min drömscen, i utkanten från alla människor och betraktar den snart uppfyllda drömmen. I mitt huvud leker livet som vackrast och jag kan se hur allting snurrar. Snurrar fint som karuseller och hur kontrollen över mig själv inte är där den borde vara. Men jag är lycklig och det är det som är huvudsaken, för om man känner av lyckan ända ut i fingerspetsarna och inne, längst in i hjärtat så finns den på riktigt. Som när man är kär.
    Jag höjer mina armar parallellt med min längtansfulla blick och ser upp emot den snart lysande estraden . Knyter mina händer och känner hur allting runt omkring mig stannar upp. Jag njuter, det är nu som jag kan och vågar se världen från den andra sidan. Tänka, höra, uppfatta och besvara och kanske det viktigaste, upptäcka vem jag själv är. Mina funderingar avbryts när min bästa vän begynner att sprida rökiga moln i mitt ansikte. Hon menar att jag inte kan stå här som en tigande staty när det överallt ekar av skratt. När människorna runt omkring oss dansar på tomma ölburkar och under hamburgarestånd. Men jag känner att jag måste få vara för mig själv. Fortsätta mina tankar och verkligen komma på att jag befinner mig här, här under himlen, med en snart uppfylld dröm framför mina ögon. Så det spelar ingen roll vad hon säger för jag måste få tiden före till mig själv och riktigt förstå och uppfatta vad det är jag gör. De andra kan gärna få bekanta sig med våra tältgrannar som vi faktiskt lyckats hitta på festivalområdet. Men jag vill återgå till min egen värld. För att få ett annat perspektiv och se andra möjligheter. 

 Scenens strålkastare så impulsivt att mina ögon inte hinner reagera, och alla människor runt omkring mig tycks känna samma mäktighet. Ur det bländande vita ljuset kommer en man vandrandes. Han uppfattas som en man med en slags frihet i själen och hans underbart vackra ansikte kan man förknippa med som midsommarnatt. Han bugar och man kan se att han är gjord för att förmedla budskap genom sin röst. Allting känns som en dröm så jag kryper ihop som en liten blomknopp och blundar samtidigt som jag nyper mig i armen. Jag känner hur mitt huvud snurrar och ondskan från armen som pulserar. Jag kan verkligen inte tro att det är sant, det känns som om mitt liv precis har börjat om och jag är en helt uppdaterad och ny människa. Jag börjar fantisera om vart jag egentligen befinner mig och när musiken börjar spraka så härligt och gammalmodigt ur de stora högtalarna kan jag inte längre hålla mig. Som om allting i min kropp stannar upp för ett ögonblick och vill ut. Ut till ljuset.