.

Någon viskar: Bli mer som vi. Bli mer som oss. Jag ser mig själv stå där i den allderles för söta klänningen och hör mig själv svara: Jag förstår. Vänder mig om och tänker, jag förstår inte alls.

Naken, inlindrad i ett duntäcke. Sitter jag med kupad rygg vänd mot rummets ljuskälla. Allt är förändrat, ibland drömmer jag om det förflutna. Biter mig snabbt i kinden och vaknar. En vän sa: Man ska aldrig ångra någonting. Jag tänkte: Men man kan be om att få gjort det annorlunda. Nätterna förblir min dag. Jag somnar aldrig på riktigt men jag är ändå aldrig vaken. Jag drömmer om festivalminnen, njuter av den röda kärleken och pillar bort färg från huden. 

Någon viskar. och jag hör inte.