malous älskling

Hon vill vara spegelbilden i drömmen

Flickan flyr. Springer för sitt liv, som om något förföljer henne. Det borde det vara, men i detta fall är det inget som jagar henne. Ingen som ser henne och ingen som hör henne. Det är bara skogens tystnad som låter sig ta upp hennes snyftningar. De som så många gånger har offrat sig, men nu är det istället hennes tunga andetag som plågas inuti henne, där hon egentligen är död.


Men utanpå är flickan är vacker. Hon är ung, ung och sårbar. Men varken svetten eller smutsen kan dölja hennes skönhet. På hennes magra kropp bär hon en sliten bomullsklänning som liknar ett förkläde, med tjocka axelband och en diktfull ficka på framsidan. En dikt fylld av känslor, där orden står i hjärtan. Hennes brunbräda ben svider men springer ändå, för de har en egen vilja.


Flickans tunga steg gör hennes bleka andsikte mer och mer ofärgat, kroppens energi börjar avdunsta och ögonen är fyllt av tårar. Stora svarta tårar, som först pressas ut ur de isblåa ögonens stuprännor. Passerar sedan ögonvrån och därefter fortsätter sin väg ner emot de rundade rosiga kinderna. De kan sin grej, för de har varit med förr. Tårarna möter sedan på den röda munnen vars skrattgropar får all uppmärksamhet, de har hon kommit på själv. De har hon gett sig själv i en påhittad födelsedag.


Hon befinner sig på en lantväg, en gammal kraftlös asfaltbeläggning. Där vissa ytor av asfalten är betäckta av gräs. Men det är inget hon ens kommer tanken på, för just nu vill hon bara komma så lång ifrån hennes förflutna som möjligt. De som hon egentligen inte minns någonting av. De som hon redan har förträngt och låtsas som något annat. Men innerst inne, omedvetet vill hon tillbaka, inte till dit där hon kom ifrån utan till hennes drömmar. De som hon glömt kvar i byrålådan. Hon har bara en färdriktning och det är framåt. Parradellt med granarnas ståtlighet, de som hindrar henne från att springa vilse. De som visar vägen för hennes framtid. Men vad har hon för framtid, vart är hon på väg? Hennes tankar förvirrar henne, hon vill känna lukten av frihet. Den lukt som får henne att vara lycklig.


Men det är först nu som hon känner blodsmaken, nu har en del av henne sagt ifrån. Nu ska hon stanna, tiden läker ju alla sår. Men om hon stannar nu vet hon att hon aldrig kommer att resa sig upp igen. Som ett spel där de har blivit game over, men detta var inget spel olyckligtvis. Allt handlade om henne där tröttheten har slagit rot och vila behövdes. Det kanske var lika bra att stanna, hennes hjärnceller, hjärta och respektive andra livsviktiga kroppsdelar var redan halv förstörda. Mest allting inuti, halva hennes känslor vart borta och hon minns nästan ingenting om sig själv. Men hon vet att hon är halvt förstörd, sånt känner man. Sakta börjar hon se sina drömmar, hon gillade sina drömmar, iband trodde hon att de var verklighet. Hon ville att de skulle vara de för de var mest där hon var oavbrutet. Den besvikelse hon fick när hon återkom till verkligheten gjorde henne less, trött och deprimerad.


Men flickan är stark. Hon har ju redan kommit såhär långt men ibland räcker man inte till ända till slutet så hon faller ihop, som om en fågel plötsligt skulle tappa sina vingar och dyka ner ikapp med tyngdkraften. Hon kände inte när kroppen dunstade till på den hårda asfalten. Istället skrattade hon, de kändes som om asfalten flyttade på sig och hon åkte ner igenom de. De hade vart skönt, bara fly. Som hon alltid har gjort. Men nu var det på riktigt. Nu skulle hon inte fly från sig själv utan från allt runt omkring henne. Förhoppningsvis skulle hon komma tillbaka, för någon gång måste man ju återvända.


Nu befann hon sig mitt på vägen, liggandes. Det var knäna som fick ta smällen, de känner hon nu och det var först nu hon kände smärtan. De inkräktade på kroppen och hennes immunförsvar orkade inte kämpa emot mera. De kom smygandes medan hon inte var beredd, jo så måste det ha vart. Men de konstiga var att smärtan inte medförde någon rädsla. Det var nog hennes rädsla som blev rädd istället och flydde, precis som hon hade gjort.

Hon höjer ansiktet och ser oskarpt på en flicka några meter framför henne, det är hennes röda skor som får henne att reagera. Flickan iakttar henne och hon får en rysning i kroppen. Spegelbilden fortsätter att betrakta henne, till de hör hon massa viskningar. Som om flickan ber henne att lyssna. Skogen försöker hjälpa henne, det vet hon men hennes livsglädje orkar inte mera. Det är som om hennes vilja och kämpglöd har blivit svart och tyst.

Det är vindarna viskar med henne, så hon gör det de befaller henne att göra. De säger att bredvid hennes ord med hjärtan i fickan finns de ett munspel. De säger att hon ska sätta de mot hennes röda läppar och prata till de. Det skulle få henne att komma tillbaka till drömmarna, se de hon vill se och höra det hon mest av allt vill höra. Hon besvarar endast med en tanke att hon inte kan, att hon aldrig har spelat på ett munspel. De viskar tillbaka, säger att nu kan hon bara hon vill. Hon känner i fickan och precis som de sa så ligger de ett munspel där. Hon sätter försiktigt upp de emot läpparna, börjar prata med de och till hennes förvåning svarar de. Vindarna hade rätt, nu ser hon de hon brukar se. Hon ser en värld fylld av starka glada färger. Himlen är sådär klarblå och solen gör sitt bästa för att strålarna att gå ända ner till de gröna grättets rötter. De mäktigt svarta korparna försöker bilda en kontrast till regnbågens alla färger och flyger i repris runtom himlens alla delar. Gläntan hon befinner sig i är lik en guldgruva, allt ser så lyckligt ut. Hon ser älvor som flyger runt bland trädkronorna, älvor som skrattar och ser det fina i henne. De ser henne, här är hon inte osynlig. Här vågar fiskarna titta upp ovanför den glittriga ytan och på stränderna lever krabborna sitt egna liv. Träden i skogen likar formerna efter hennes egna händer, inte sådär bleka knubbiga och såriga. De har fått en annan skiftning, de ser söta ut. Blommorna lekar tafatt bland träden och deras fnitter kan man likse med små barn. De ser nog också bara allt fint och lycklig, den känsla som hon aldrig har fått uppleva.

Världen öppnar sig och alla välkomnar henne. De inleder med att ge henne vatten från sjön som renar sig själv. Tvättar henne och kammar hennes hår. Sätter i det där fina handgjorda spännet som de alltid gör när hon kommer. Det får hennes hår till att bli extra långt och glansigt. Deras värme får henne att må bra. Älvorna ber henne att resa sig upp, de ber henne att hämta en gåva som finns i trädets uthugg. Men hon måste vara stark, försöka förstå att de bara vill hjälpa henne, att detta var deras sisa utväg. Flickan reser sig och går fram till trädstammen.


Sakta, sakta lämnar hon den kropp som ligger emellan de två skogarna, omedvetet. Hon känner inget, ser inget men hon hör det som hon mest vill höra och hon känner doften av de hon mest av allt vill känna, friheten.


Hon går långsamt, känner att hon får mer energi och färgen i andsikten börjar nu matcha hennes brunbrända ben. Hon tar på sig de röda skorna, vänder sig om för att tacka. Men nu är hon åter tillbaka på den kraftlösa asfaltbeläggningen. Ser sig själv några meter bakom. Det är mörkt, det är en kväll i juli och flickan på vägen blundar. Hennes dikt med hjärtan finns inte mera. Bara en samlig av livet och ludd i hennes ficka. Men flickan ser tacksam ut som om hon är på en bättre plats nu. Som om hennes drömmar äntligen har gått i uppfyllelse. Som om hon är sin dröm i verkligheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0