Bortom all ensamhet

Jag blundar och låter andetagen kontrollera mitt liv och för ett ögonblick tror jag att jag drömmer. Reser mig hastigt upp från den bekväma fosterställningen och tittar upp under min himmelsäng och betraktar takets stjärnor genom de små nylonhålen. Låtsas att jag inte är ensam för ensamhet är något som jag inte kan existera med. Det är grunden till att jag inleder viskningar till honom bredvid. Han som alltid finns med mig vart jag än befinner mig. Han besvarar och viskar tillbaka det han tror jag vill höra. Mina kinder rodnar som två små franska puderrosa 1700-tals kinder och jag tittar återigen upp i det vita trätaket. Jag vet inte riktigt om jag drömmer eller om jag är vaken men det dova ljuset i det kvadratiska rummet får mig att vilja se mig omkring. Jag tittar ut från min värld av vitt nylontyg och känner mig som ett litet barn, ser endast en enorm ensamhet och tomrum som kommer i riktning emot mig. Drar mig hastigt tillbaka in igen och lägger mig ner i den bekväma fosterställningen som jag väcktes ur. De ovälkomnande vindarna utanför himmelsängens väggar gör att jag omedvetet drar upp lakanet över de nakna axlarna och in över kinderna. Ser stjärnorna cirkulera över oss, över mig och jag behöver inte viska till honom att vi ska träffas imorgon natt för det vet han redan. Och jag vet inte riktigt vad som är värst, att vara helt ensam eller att jag bara tror att jag är det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0