.

Klockan var strax innan halv fyra och utanför mitt fönster viskar alla de nakna björkarna till varandra. (Jag skrev ett brev en gång, på min mintgröna skrivmaskin. Jag minns att jag skrev om björkarna utanför mitt fönster, det var vinter. Och jag minns att jag blev arg för att jag inte fick fram det jag ville förmedla och att jag knycklade ihop pappret och slängde iväg det. Nu för några dagar sen samlande jag ihop alla så kallade damråttor och la dem i en stor plåtburk och då hittade jag de trasig brevet och läste det högt för mig själv. Som för övrigt var till Klara. Det visar sig att det inte var så dumt ändå. Ibland är man bra konstig)

"Klockan är strax innan halv fyra och utanför mitt fönster viskar alla de nakna björkarna till varandra. Jag befinner min i en bubbla där ingenting existerar: från mitt fönster lever ett dussin björnar sina sista år. Jag hoppas de dör snart, de ser så ensamma ut. Inte de minsta kära, utan döende. Döende. Kanske beror det på den kyliga vinterns kappa eller att de glömde av att börja leva. Konstigt, egentligen borde de vara fyllda av löv det är ju inga varma vindar som passerar deras nakna kronor. Om jag var en björk hade jag vart tvungen att ligga här i min säng naken. Utan raggsockar. Och låta den kalla kylan leta sig in mellan fönsterspringorna och in, tätt intill mig. Reta mig."